Karl Pettersson, själv med på bilderna från lantbruket, som började arbeta vid Uddeholms ABs jordbruk år 1919, berättar vad som hände en tidig morgon den 4 september 1919: — det var så att det knackade på fönstret hemma på Gatan. Det var på morgonsidan eller efternatten, för pappa som var ladugårdsförman brukade gå upp halv fem, och han hade inte gått upp än. Det var nog vid 3-4 tiden. När vi öppnade fönstret så stod Erlandsson i Pjunkåsen utanför och skrek:-lagår´n brinner !
Vi tittade bort mot Herrgården och fick se eldslågor högt mot himlen.
Vi sprang det fortaste vi kunde bort till baksidan på lagår´n, för vi tänkte att det kanske skulle gå att få ut några djur den vägen. Men det var så övertänt, så det var inte möjligt.
Vi gick fram mot vägen och pratade med folket som samlats där.
Lagår´n och stallet var ju byggda jämsides med varandra, förbundna i söder av en loge med tröskverk. På gårdsplan mellan lagår´n och stallet låg ett redskapsskjul där det förvarades harv, skördetröska, vagnar, seldon och redskap. Alltihop brann. Släckningsarbetet inriktades på att vattenbegjuta byggnader som var i
närheten av elden.
På fotot från år 1929 ses i främre raden från vänster: Gösta Erlandsson, Knut Lindh och Henry Sköld. Mellanraden från vänster: Karl Andersson, Karl Pettersson, Einar Skoglund, William Skoglund och Hjalmar Wikström. Bakre raden från vänster: Karl Gustavsson, Karl Jansson, Gustav Eriksson, Ludvig Gustavsson, Gustav Bohlin, Johan Gustavsson, Helge Gryth, Erik Larsson, Karl Gryth, Erik Karlsson, Viktor Lindkvist, rättaren Arvid Abrahamsson och Nils Wikström.
Troligen var det något elektriskt fel, eller något i samband med tröskningen, som orsakade elden, eftersom det var på logen det började. Det fanns ju mycket brännbart där, både hö och halm. I lagår´n var det också mycket hö på ränne. Så när elden brakade lös, då gick det fort.
Det var ungefär 50 kor plus en del ungdjur, 5 hästar och en del får som gick åt. De flesta hästarna var ju som tur var ute på bete. Sedan, efteråt, då grävde de en stor grop på gärdet mellan lagår´n och älven. Dit drog de alltihop. Det blev en stor massgrav. Den träffade de på sen när de byggde rörmagasinet söder om lagår´n.
De hästar som klarade sig, togs till Bjurbäcken under tiden som ett magasin på ovansidan vägen vid lagår´n inreddes till stall.
Förvaltare Carlborg (förvaltare över Viggetorps, Bjurbäckens och Storfors gårdar) såg till att redskap och vagnar lånades från de andra gårdarna, så att jordbruket kunde drivas vidare.
Sadelmakare Tideman hade fullt upp med att göra seldon och remmar.
De ladugårdsarbetare som blev utan arbete, fick börja bygga den nedre vägen (öster om den branta backen ner mot Lillfors). Lagår´n och stallet byggdes upp som förut. Den största skillnaden var att logen inte byggdes ihop med dessa byggnader utan gjordes fristående. En stor skillnad var också, när återuppbyggnaden var klar och vi hade fått en ny besättning djur på 50 - 60 kor varav 40 mjölkkor: — mjölkmaskinen.
Jag tror det var år 1922 vi började med den.
Annars är väl det mest bestående minnet från branden, stanken av brända djur. Det tror jag alla som var med om branden kan intyga ."
På fotot från 1928 sköts mjölkningen av Karl Andersson (sittande) och Karl Pettersson
Senast publicerad av Kristina Elmström