Annika hittar fjällkänslan i östra Värmland

Hon skulle bli veterinär – men blev lärare i naturkunskapsämnen och så småningom rektor.

Istället har djuren fått en mycket central del i hennes vardagsliv.

När isarna ligger på sjön Storlungen i Storfors är det inte ovanligt att få se Annika Eriksson i flygande fart efter ett spann av åtta ivriga Sibirian Husky.

- Fjällkänslan, som jag älskar, finns även här i Östra Värmland när det är riktiga vintrar. Det är vilt, vackert och underbart oändligt ute på sjön, säger hon.

Egentligen började allt med hennes jaktintresse och intresset för att röra på sig. Jämthundarna, som användes för jakt på hösten, måste motioneras för att få kondition.

- Mina hundar fick springa före både skidor och släde, och när vi också köpte vår första draghund blev det riktig fart i spannet, säger hon.

Unghunden fick ingen ledarroll till att börja med, men efter en rymning när Annika tappade hela spannet var det Nina, av rasen Sibirian Husky, som möblerade om i gruppen och tog ledningen.

- Jag hann tänka många hemska tankar om att alla hundarna gått ner sig i en vak, eller trasslat in sig i linorna innan de äntligen kom mig till mötes. Då var det Nina som ledde jämthundarna rätt. Sedan dess har hon varit min ledarhund, säger Annika, som idag driver kennel som hobbyverksamhet.

Annika har åtta vuxna Sibirian Husky och då och då blir det också valpar. Att tillbringa tid i hundgården, ute på promenad eller på löparrundor ger långt mycket mer energi än det tar.

- Stressen bara rinner av! Hundarna är så glada och fulla av energi så att det smittar av sig, och de känner på sig hur jag mår. De läser av mitt kroppsspråk och jag brukar kalla dem mina livscoacher, skrattar hon.

Hon behöver bara närma sig hundgården för att hälsas av ivrigt hoppande och ljudligt skällande hundar, var och en med sin alldeles egna personlighet.

- När får man ett sånt fantastiskt välkomnande annars, skrattar hon, och föser undan några av de glada hundarna som tydligt signalerar att de gillar att se sin ägare.

Hundarna behöver daglig stimulans, och de får ofta gå lösa på promenad ner mot sjön Storlungen. Sommartid kör Annika dragcykel med dem eller deltar i löpartävlingar med draghund. Vintertid är det släde som gäller.

Då och då har hon ställt upp för turistgrupper som fått komma med ut på isen, och hon har till och med haft ett par som förlovade sig under en slädtur.

- Folk blir imponerade av det storslagna och de hissnar av farten i ett hundspann. En del skriker rakt ut, säger hon, och betonar att det är viktigt med både styrka och teknik för att klara ett hundspann.

- Ensam kan jag hålla sex hundar. Ska jag åka efter åtta hundar måste jag ha någon i släden för att få tyngd. Det gäller också att passa fingrarna så att man inte trasslar in sig i linorna – den som är oförsiktig kan skada händerna i den här sporten, säger hon.

Ute på Storlungen plogas det en rundbana när isarna är fina. Då kan turister från Storlungens hotell på andra sidan sjön lätt ta sig ut och Annika ser ofta folk på långfärdsskridskor, skidor eller fiskare som pimplar.

- Det är rena folkfesten här fina vinterdagar. Det har ju varit lite sämre vintrar ett tag, så nu hoppas vi på en riktigt härlig vinter med frusna isar innan snön faller. Då blir det perfekta förhållanden här, säger hon.

Länk till facebooksidan för Nävervikens kennel Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.