När han mådde som allra sämst var han inte ens rädd.
- Jag bara kände att jag lika gärna kunde få dö eftersom det var så otroligt svårt att andas, berättar 33-årige Robert Drewstad.
Idag är Robert tillbaka bakom trummorna i Storfors som musiklärare, men under våren var han svårt sjuk i covid-19.
Det var en helt vanlig torsdag i april som Robert repeterade i Kristinehamns kyrka med en kompgrupp. Alla var noga med att hålla avstånd och lokalen var stor och luftig. Senare skulle han ändå tro att det var just då han blev smittad eftersom flera andra i bandet också blev sjuka.
Söndagen efter träffen fick han hosta och dagen efter kom hög feber som höll i sig ända till onsdagen. På torsdagen kände han sig lite bättre och kunde prata i telefon med vänner och familj.
- Jag trodde att jag höll på att bli bra, men på kvällen blev jag jättedålig igen. När jag försökte dra djupa andetag kittlade det i hela kroppen och jag kände mig så otroligt svag.
Det dröjde inte längre förrän han inte ens orkade resa sig och det blev hans granne som såg till att han kom till sjukhus.
- Hon är sjuksköterska och förstod att jag behövde hjälp, säger han.
Med över 40 graders feber och frossa fick han sitta i tält utanför vårdcentralen där man snart insåg att han behövde sjukhusvård.
Det blev en veckas vård med dropp och syrgas och på åttonde dagen efter att sjukdomen bröt ut var han som allra sämst.
- Jag kunde knappt andas och jag var så svag att jag inte ens orkade vara rädd. Jag ville bara komma bort från sjukdomen. Ingenting spelade någon roll just då, säger han.
Hans mamma och syster kunde inte komma på besök och oron var stor därhemma. Men den 2 maj, dagen före sin födelsedag, fick han lämna sjukhuset.
- Det var en bra känsla, men jag var fortfarande väldigt svag och var tvungen att vara hemma från jobbet ett par veckor till.
Väl hemma fick han också ge sig själv sprutor med blodförtunnande medel för att förebygga blodproppar.
- Det var inte så kul men samtidigt en bra livförsäkring, säger han.
Han är själv överraskad över att han, som är ung och frisk, blev så hårt drabbad, men på sjukhuset var han inte ensam om att vara yngre covid-patient.
- Sköterskorna berättade att de äldre kom i början av pandemin, men att allt fler yngre vårdades efter de första veckorna, säger han.
Själv var han inte särskilt rädd innan han blev drabbad, han tänkte mest på att skydda sig för att inte föra smittan vidare till sin mamma och till andra äldre personer.
- Jag tror att mina kompisar är ännu mer noga nu när de sett hur sjuk man kan bli, säger Robert, som vill uppmana alla ungdomar att vara rädda om sig själva och andra.
- Jag var försiktig, men ändå blev jag drabbad. Det gäller verkligen att ta den här smittan på allvar, säger han.
Senast publicerad av Eva Wiklund